Öfvre Matsalen

Ibland är något hopplöst fult, vidrigt och hemskt redan från början. Som Takida. Eller så är det helt okej till att börja med, men fulheten liksom smyger sig på och byggs upp under en lång tid, för att tillslut explodera i avsmak. En kväll för tre veckor sen tappade jag fattningen med väggarna i mitt matrum. Med Mammas Nya Kille i öronen, pensel i handen och några liter överbliven väggfärg skred jag till verket.

Väggarna har vid någon tidpunkt haft samma vidriga havregrynsgrötstonade vävtapet som vardagsrummet. Senare har någon (hyfsat) frisk människa målat över tapeten med en ljusgul färg och målat vita rosor i stencil. Jag är evigt tacksam eftersom det faktiskt egentligen inte såg så illa ut om man jämför med tidigare tapet, och sparade mig mycket underarbete.

Team Vredesvillan utökades dessutom en kväll med Lillasyster, Mellansyster och Mellansysters sambo. Tack för hjälpen! Nu orkar jag inte skriva mer, så ni får se resultatet istället. Ljust och fräscht, nästan som en mäklarannons.