Vredesvillan goes Campingmisär

Det senaste året har renoveringen varit lite som ett kafferep med sju sorters kakor: för mycket att välja på och inget av alternativen är speciellt tilltalande. Jag har helt enkelt inte vetat vad jag skulle börja med. Beslutet föll på att måla fasaden. Mina trogna läsare (ja, alla tre av er) vet att jag har en tendens att angripa projekt från alla kanter samtidigt, och sedan leva i kaos tills det är klart. Men som 29årig människa och 3årig husägare verkar jag ha lärt mig en gnutta. Målbilden var alltså att måla två sidor i år, den slitna östersidan och framsidan. 

Tre veckor semester, hälften så mycket byggställning som hade behövts, en del musikkonflikter och slutligen en helg med skylift var det som krävdes. 

Upplyft inneboende

När bilden togs hade jag svårt att välja om jag skulle skräna Rocket Man, Space Oddity eller Montenegros helt sjuka eurovisionbidrag (https://www.youtube.com/watch?v=rQ1BXJpfa4I)

Klart!

Men nu heter ju bloggen Vredesvillan av en anledning, och hittills hade arbetet fortlöpt relativt smärtfritt. Det här huset är ibland som en senil tant på ålderdomshem, den sorten som gömmer matrester i byrålådorna och spottar ut sin medicin i protest. Vi har alltså varit snälla mot den gamla tantan, skrapat bort färgflagor, tvättat bort svartmögel från takfoten, skummat ihjäl ett getingbo, lagt takpannor till rätta och gett henne två lager fin täckfärg i tonad vit. Men var hon nöjd? Icke! En vecka efter slutfört arbete la vattenpumpen av totalt. Idag har jag i bästa Mad Max-anda stulit vatten från mina föräldar, och kissat i en bunke. Det är som att campa, fast utan motionen, samvaron och naturupplevelsen.